Information om vanliga besvär i rörelseorganen och hur de påverkar arbetsförmågan

Ryggbesvär

Smärta i ländryggen är något många lider av. Åtta av tio vuxna har ont i ländryggen någon gång under sin livstid. De flesta har flera smärtperioder. Akuta ryggskott går vanligen över helt och hållet. Vid ryggskott finns ingen orsak för bilddiagnostiska undersökningar förutom om smärtan kvarstår i minst en månad.

För ungefär en av tio personer med ryggont strålar smärtan ner i benen (sk. ischias). Kraftiga symtom beror oftast på diskbråck, som dessutom kan orsaka känselstörningar i foten eller muskelsvaghet kring vristen. Denna typ av symtom läker i allmänhet rätt väl. En del återhämtar sig någorlunda väl på en månad och största delen mår rätt så bra efter tre månader. Ibland kan symtomen återkomma, men färre än en av tio behöver opereras på grund av diskbråck.

Fysiskt belastande arbete där hela kroppen utsätts för vibrationer eller som inkluderar tunga lyft eller belastande ryggställningar kan orsaka ryggbesvär, särskilt smärta som strålar ut i ett eller båda benen. För lite motion samt övervikt och rökning kan öka risken för ryggbesvär. Det finns även en koppling mellan ryggbesvär och stress eller missnöje med arbetet.

Läkarens uppgift är att utesluta eventuella sällsynta allvarliga sjukdomar eller nervinklämning. Allvarliga ryggsjukdomar är till exempel tumörer i ryggraden, inflammationer och kotfrakturer. Tumörer och inflammationer kännetecknas av ihållande och gradvis tilltagande ryggsmärta som inte lättar i vilande ställning. Detta medföljs vanligen av försämrat allmäntillstånd och eventuellt viktnedgång. Vid godartade ryggsymtom är patientens allmäntillstånd däremot gott, också om smärtan är svår.

Att förstå orsaken till smärtan och behandlingsmöjligheterna gör det vanligen lättare att klara av svårigheterna som ryggsmärtan medför. Här kan diskussioner med en läkare eller fysioterapeut vara till stor hjälp. Sängläge rekommenderas inte som behandling vid ryggsmärta, även om man vid kraftig värk kan tvingas vila en tid. Så snart smärtan lättar så mycket att man kan röra sig är det bäst att stiga upp och försöka leva ett så normalt liv som möjligt. Lätt motion, till exempel promenader, cykling eller simning är okej från första början. En fysioterapeut kan ge råd om ryggvänliga motionsformer i vardagen och läkemedelsfria metoder för att lindra smärtan. Vid behov kan även smärtstillande läkemedel användas.

Om ryggsmärtan pågår i längre än sex veckor och funktionsförmågan är betydligt nedsatt gäller det att inleda övningar för att gradvis stärka bål- och benmuskulaturen och den fysiska konditionen enligt anvisningar från en fysioterapeut. Vid långvarig ryggsmärta som pågår i över tre månader behövs vanligen ett multiprofessionellt vårdteam som förutom en läkare vanligen inkluderar fysioterapeut, psykolog och socialarbetare.

Nedan kan du läsa mer om hur ryggsmärta påverkar arbetsförmågan och om olika sätt att anpassa arbetet.

Nackbesvär

Nacksmärta är ett vanligt besvär. Enligt undersökningar har cirka 27 procent av män över 30 år och cirka 41 procent av kvinnor i samma ålder lidit av nacksmärta under den senaste månaden. Nacksmärta går vanligen över utan problem, men kan också vara återkommande. Nacksmärta klassificeras enligt symtomens varaktighet: akut nacksmärta pågår i under tre månader och långvarig i mer än tre månader. Nacksmärta klassificeras också utifrån om smärtan är lokaliserad till nacken och skuldrorna eller om den strålar ut längs armarna, eller i mer sällsynta i benen.

Ett flertal olika riskfaktorer kan ligga bakom nacksmärta. Till dessa hör fysiska belastningsfaktorer (repetitiva arbetsmoment, precisionskrävande arbete, arbete som kräver handkraft, arbete med nacken i böjd eller vriden ställning, långvarigt stillasittande, arbete med höjda armar) samt ålder, kvinnligt kön och övervikt. Även så kallade psykosociala faktorer i arbetet, till exempel för stor arbetsmängd, brist på möjligheter att påverka och låg arbetstillfredsställelse kan öka risken för nacksmärta.

Nacksmärta kan även bero på så kallade pisksnärtskador eller whiplashskada som kan uppkomma vid till exempel bilolyckor med påkörning bakifrån. Pisksnärtskador läker vanligen väl, men en liten del får långvariga symtom.

För att identifiera orsaken till nacksmärtan undersöker läkaren området där det gör ont och vilka rörelser som gör värken värre, rörligheten i halsryggen och eventuella känselstörningar och muskelsvaghet i armarna. Läkaren utreder också om orsaken kan vara någon bakomliggande allvarlig sjukdom eller allmänsjukdom. Om nacksmärtan åtföljs av tilltagande muskelsvaghet eller feber, viktnedgång eller nedsatt allmäntillstånd gäller det att uppsöka läkare.

Den som drabbas av nacksmärta ska fortsätta vara aktiv, hålla fast vid sina dagliga sysslor och röra på sig trots måttlig värk. Muskelträning och stretchning är en del av behandlingen. Egenvården stöds av att en läkare eller fysioterapeut förklarar orsaken till smärtan, går igenom möjliga behandlingsformer samt ställer en prognos. Medicinering och fysioterapi kan lindra smärtan. Ibland krävs operation vid nacksmärta som strålar ner i armarna eller benen.

Nedan kan du läsa mer om hur nacksmärta påverkar arbetsförmågan och om olika sätt att anpassa arbetet.

Axelbesvär

Axelvärk kan bero på många olika saker, till exempel degeneration i senor, skador eller artros. Cirka två procent av befolkningen i arbetsför ålder har senrelaterade axelbesvär. Senbesvär kan orsaka symtom utan att det skett några större strukturella skador eller bero på en ruptur i en sena som antingen uppkommit plötsligt till följd av en olycka eller över tid genom degeneration. Den vanligaste orsaken till axelsmärta är degeneration av en eller flera senor i axelns rotatorkuff.

Risken för besvär med senorna höjs av kraftig belastning på axlarna, repetitiva rörelser och långvarigt högläge av överarmen under arbete eller fritid. Även åldrande, kvinnligt kön, diabetes och metabolt syndrom medför förhöjd risk. Rökning anses försvaga rotatorkuffen och diabetes och sköldkörtelsjukdomar verkar göra senorna känsliga för kalkutfällningar. I händelse av en senruptur är det viktigt för behandlingen att klarlägga om den har orsakats av en olycka eller inte. Orsaken till axelbesvären utreds av en läkare, som vid behov bekräftar sin diagnos med röntgen-, ultraljuds- eller magnetkameraundersökningar eller i vissa fall med elektroneuromyografi (ENMG).

Omkring hälften av alla nya fall av axelsmärta går över på 2–3 månader utan någon särskild behandling.

Behandlingen av axelsmärta börjar vanligen med egenvård. Kortvariga besvär som börjat utan någon olyckshändelse kräver vanligen inte bilddiagnostiska undersökningar. En läkare, fysioterapeut eller annan vårdpersonal ger handledning för egenvård med målet att förklara vad besväret beror på. Samtidigt får patienten praktiska råd om smärtlindring med och utan läkemedel. Olika sätt att lindra smärtan utan medicinering är till exempel att minska belastningen, rörelseterapi, korrigering av arbetsställningar och hållning samt behandling med kyla och värme. Det är okej att använda den sjuka armen så långt smärtan tillåter det. Om symtomen inte går över med egenvård på 4–6 månader är den viktigaste behandlingsformen terapeutisk träning enligt anvisningar från en fysioterapeut. Resultaten av dessa övningar går att bedöma först efter att man gjort dem regelbundet i tre månader.

Kirurgisk behandling av rotatorkuffskador övervägs bara om medicinering och rörelseterapi inte ger resultat. Operation kan även övervägas om en rotatorkuffruptur orsakar betydligt nedsatt armstyrka. Artros i skulderleden kan i vissa fall kräva ledprotes.

Nedan kan du läsa mer om hur axelsmärta påverkar arbetsförmågan och om olika sätt att anpassa arbetet.

Belastningssymtom i armarna

Belastningssymtom i armarna inkluderar smärttillstånd i underarmen, vristen och handen som ofta beror på belastning orsakad av repetitiva rörelser. För de flesta går belastningssymtom i handen och underarmen över på några veckor. Det är vanligt att symtomen återkommer men bara en liten del av fallen blir kroniska. Belastningssymtom i armarna diagnosticeras utifrån patientens sjukdomshistoria, riskfaktorer, symtom och läkarundersökningar. I undersökningarna används olika typer av tester och mätningar, till exempel muskelstyrketestning med dynamometer, smärtprovokationstester eller mätning av handgreppsstyrka. I vissa fall kan ENMG (elektroneuromyografi) eller röntgenundersökningar behövas, och i specialfall även magnet- eller ultraljudsundersökningar.

Vid epikondylit känns smärtan där musklerna fäster vid överarmsbenets inre (golfarmbåge) eller yttre (tennisarmbåge) sida. Att lyfta eller greppa tag i saker gör vanligtvis ont och ska därför undvikas. Epikondylit är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män. Övervikt och rökning kan öka risken. Epikondylit kan behandlas med lokalt verkande antiinflammatoriska läkemedel. Kortisoninjektioner rekommenderas inte längre. Fysioterapi, stödskena eller akupunktur kan vara värt ett försök. Operation är endast aktuellt i sällsynta befogade fall.

Vid senskideinflammation är smärtan och eventuell svullnad lokaliserad till senskidan och den omgivande vävnaden. Senans rörelse i senskidan kan försvåras, och då uppkommer en senskideinflammation med förträngning. Detta leder till nedsatt rörlighet och rörelser gör smärtan värre. Smärtan är vanligen som värst på morgonen och lättar allteftersom man använder handen. Senskidor finns på båda sidor av handleden. En senskideinflammation med förträngning i fingrets böjsena kallas triggerfinger. Om inflammationen finns i tummen kallas den för De Quervains syndrom. Behandlingen är minskad belastning, lokalt verkande smärtstillande gel och i vissa fall kortisoninjektion eller operation. En stödskena är bra att använda om det underlättar arbetet.

Karpaltunnelsyndrom förekommer hos cirka 2 procent av män och cirka 5 procent av kvinnor i Finland. Predisponerande faktorer är övervikt, graviditet och vissa sjukdomar (diabetes, reumatoid artrit, nedsatt sköldkörtelfunktion och njursjukdomar). Även rökning ökar risken. Karpaltunnelsyndrom kan även förekomma efter en handledsfraktur. Symtomen vid karpaltunnelsyndrom är att tummen, pekfingret, långfingret och ringfingret domnar. Symtomen blir ofta värre om natten och lättar när man skakar på handen. Även handen kan värka eller kännas klumpig och svag. Om det är uppenbart att tillståndet är övergående vid till exempel graviditet, fysisk ansträngning eller en fraktur är symtomen vanligen lindriga och kortvariga, och kan då behandlas med vanliga smärtstillande läkemedel, handledning och uppföljning. Ibland kan en stödskena vara till hjälp, till exempel om natten. Nervinklämningen kan gå över utan operation, men om symtomen är kraftiga eller om undersökningarna tyder på en nervskada är operation den enda behandlingen.

Behandlingens mål är att lindra smärtan och återställa arbetsförmågan. Målet med läkemedelsbehandlingen är en säker smärtlindring och därför är de främsta valen en lokalt verkande anti-inflammatorisk gel samt paracetamol. Vardagsaktiviteter som motion och hushållssysslor så långt smärtan tillåter främjar återhämtningen. Rörelseövningar kan hjälpa till att återgå till arbetet snabbare och förkorta sjukledigheten. Andra alternativ är att be företagsläkaren kontakta chefen, nya arbetsarrangemang, besök hos fysioterapeut och partiell sjukdagpenning.

Nedan kan du läsa mer om hur belastningssymtom i armarna påverkar arbetsförmågan och om olika sätt att anpassa arbetet.

Artros

Artros är den vanligaste ledsjukdomen i världen. I Finland drabbas 6 procent av män och 5 procent av kvinnor över 30 år av höftledsartros. Knäledsartros förekommer hos 6 procent av män och 8 procent av kvinnor över 30 år. Artros blir allt vanligare med åldern.

Artos påverkar hela leden och orsakar förändringar i såväl ledbrosk, ben, ledkapsel som muskler. Förändringarna sker vanligen långsamt under årens lopp och den skadade ledbroskvävnaden återställs inte. Den primära orsaken till artros är okänd, men till bidragande orsaker hör övervikt, ledskador och tungt fysiskt arbete.

Ett vanligt symtom är molande värk som blir värre när man rör på sig och avtar vid vila. När sjukdomen fortskrider kan värken bli konstant, även under natten. Om morgonen känns lederna ofta styva och det kan vara svårt att stiga upp till exempel efter att man suttit länge. Att gå kan också kännas besvärligt, både på jämnt underlag och i trappor. Vid knäledsartros är värken lokaliserad, det vill säga förekommer främst i knäområdet, men kan också stråla nedåt. Höftledsartros känns oftast vid ljumskvecket och i övre delen av lårets framsida, men smärtan kan även stråla ut till ett större område, till exempel skinkan eller andra delar av låret.

Läkaren ställer sin diagnos utifrån patientens beskrivning av symtomen, en undersökning av lederna och röntgenbilder. Ibland kan även andra undersökningar behövas.

Egenvård spelar en stor roll vid behandling av artros. Det innebär att läkare eller annan vårdpersonal berättar för patienten om sjukdomen och vad patienten själv kan göra för att underlätta sin situation. Behandlingsmetoder som hjälper är lämplig motion, smärtlindring, viktnedgång och kostrådgivning samt förebyggande av ledskador.

Fysioterapeuter är specialiserade på terapeutisk träning och kan välja lämpliga individuella övningar och ge råd om rätt teknik och övningar. Motionera kan man göra med instruktör eller på egen hand, men det måste ske regelbundet och kontinuerligt. Motionen planeras med hänsyn till patientens ålder, artrossymtomen och hur allvarliga de är, eventuella andra sjukdomar samt patientens rörelseförmåga. Rekommenderade motionsformer är sådana där lederna inte utsätts för kraftiga stötar eller roterande rörelser och där olycksrisken är låg, till exempel promenader, cykling och simning. Om leden blir inflammerad gäller det att minska belastningen tills inflammationen har gått över.

Läkemedelsfria smärtlindringsformer kan användas självständigt eller vid sidan av terapeutisk träning och motion. Kyl- och värmepåsar kan minska svullnaden vid knäledsartros och stärka muskelstyrkan i lårets framsida. Akupunktur kan lindra smärtan och förbättra funktionsförmågan vid knäledsartros, åtminstone tillfälligt.

Att använda knästöd kan minska smärtan och förbättra funktionsförmågan vid knäledsartros. Vid både knä- och höftledsartros rekommenderas hjälpmedel enligt behov, för de kan minska symtomen och underlätta dagliga sysslor.

Läkemedel kan lindra smärtan vid artros och förbättra funktionsförmågan, men det finns inget läkemedel som kan bota sjukdomen eller förhindra att den framskrider. Det finns läkemedel som tas genom munnen samt krämer och injektioner.

Om ingen annan behandlingsform hjälper mot artrossmärtan och funktionsförmågan är allvarligt nedsatt kan läkaren efter en grundlig individuell undersökning och bedömning föreslå operation. Den effektivaste formen är ledplastik, det vill säga en ledprotes.

Nedan kan du läsa mer om hur artros påverkar arbetsförmågan och om olika sätt att anpassa arbetet.